Information om mig
Jag är en tjej runt 20 års åldern. På denna bloggen tänker jag hålla mig annonym och därför kommer namnen inte stämma in på varken mig eller folket jag kommer att prata om. Jag kommer att använda mig av namnet Ellie Sundqvist, som inte har någon som hellst koppling till mig. Vissa andra saker kommer heller inte stämma in som tex vart jag är född eller vart jag bor idag osv.
Jag ska kort berätta lite om mig. Men ha tålamod. Allt kommer så småningom komma fram.
Jag är uppvuxen med min familj, Mamma, pappa, mina två syskon, Algot och Tess. Min syster Tess är ett par år äldre än mig och min bror Algot är nästan ett år yngre än mig, jag är bara 10 månader äldre. Redan som liten har alla sett Algot som mitt ansvar. Jag har tagit till mig rollen som ansvarstagende till min bror och försökt göra mitt bästa för att han ska få det så bra som möjligt. Han har en dotter på snart 3 år, ihop med en tjej som jag anses inte alls vara bra för honom. Han har ADHD och har under hela sin uppväxt blivit intalad att han är 3 år yngre än sin ålder.
Min syster Tess har en familj ihop med en kille som hon varit tillsammans med i ett X-antal år. Dom har en son som jag stolt kan säga att jag är gudmor till. Jag sitter nu i väntan på att hon inom några månader ska få ett till barn.
Mina föräldrar är skilda och har varit det ända sen jag var 4år. Vilket innebär att jag inte har något minne av att dom bott ihop alls. Mina föräldrar har enligt dom osynliga problem. Min pappa bor ute i ett stugområde i en lite stuga året om, han är en alkoholist och varit detta så länge jag kan minnas. Men frågar du honom så tycker han bara ölen smakar gott.
Jag har under hela min uppväxt bott hos min mamma. Hon har problem med att se värdet i personer och pengar. Hon blåser folk på pengar och har inga problem att spendera pengarna på ingenting. Vi har flyttat runt ett antal gånger pga vräkningar. Hennes motto är "när man gör väldigt mycket dåliga saker, lär man sig koppla bort det".
När man började komma upp i tånåren började man tröttna på att ljuga för folk runt omkring en som man faktiskt bryr sig om, ta skit av folk som inte är ens egna fel eller ta ansvar som man inte borde behöva göra i åldern som 16 åring. Jag hade ansvar för min bror om någonting hände honom. Kom han hem sent, full eller bara att polisen släpt av honom, så kunde jag få ett samtal av min mamma om att ingen kan prata med honom, så jag får försöka lugna ner honom.
Jag kunde från tid till tid bråka med min mamma och inte längre få stanna hos henne eller så ville jag inte stanna. Kände mig sällan hemma runt henne. Jag bode endel hos vänner, var ofta på eventyr ihop med min hund som var mitt allt. Min hund var min bästa vän och min enda trygghet. Den enda som jag faktiskt med all säkerhet kunde säga att han älskade mig och han skulle aldrig lämna mig frivilligt. Vi hade ofta möten med allt vad man nu ska kalla det, Kurator, läkare, Psykolog, skola, socialen osv.
Jag har vid två tillfällen försökt att ta mitt liv men inte lyckats. Mitt första tillfälle tog jag ett X-antal insomningstabletter, då jag gick och la mig i hopp om att få en smärtfri död. Jag vaknade dock hela natten av att mina ben sparkade av sig självt. Jag kunde inte se något, jag mins att jag fick ett sms som jag bara såg suddigt, kunde inte alls tyda vad det stod. Min mamma upptäckte dock att det fattades endel tabletter och jag hamnade på psyk. Andra försöket tog jag en mängd koncertta och blev aldeles ivrig. Rädd och min syster fick köra in mig till akuten.
När jag som 16 åring blev kontaktad av socialen och fick förklarat hur jag lever ville dom flytta på mig. Dom ansåg att det inte var bra för mig att att bo här och var. Dom önskade att dom kunde ge mig en trygg plats där jag kan bosätta mig. Jag hade lång kontakt med socialen och när jag började närma mig 18 år så flyttade dom mig till ett ställe som man nu kallar kortisboende. Där bodde vi några stycken ungdomar. Sen efter min 18års dag fick jag min egen lägenhet och saker började äntligen lugna ner sig. Jag träffade en kille vid namn Fleix, han är 6 år äldre än mig och vi bor nu tillsammans i en trea. Han tog mig ifrån helvetet till en ny början. Vi bor nu 20 mil ifrån Uddevalla.
Vi har nu bott här i 1½ månad nu, här trivs jag, här känner jag mig hemma. Jag kan ibland känna att jag svikit dom som är kvar i Uddevalla. Som tex min allra bästa vän Bella. Den som funnits för mig redan från första början. Hon som hör av sig i jämna mellanrum för att höra om jag faktiskt lever. Eller som min bror Algot. Rädd att han ska ge upp allt om jag inte finns där för honom.
Alla namnen som jag nämnt nu i detta inlägget är dom jag som mest kommer skrivas om. Dom som gjort störst inverkan på mitt liv.
Ellies Hemligheter
